Okej så här är det. 

Mitt liv är kaos. Bokstavligt talat.

För 4 månader sen gjorde jag bland de största misstagen i mitt liv.

Innan jag går in på vad det är tänker jag förklara varför jag gjorde detta medvetna misstag.

Jag och G (min sambo) hade en lägenhet som vi och V bodde i. Då det var ett andrahandskontrakt vart vi tvugna att flytta när kontraktet gick ut. DÄR gjorde jag det dumma valet att flytta till ett ställe där jag vet att jag skulle få ett helvete varje dag. Där vårat förhållande skulle täras på och där JAG skulle bli värre. Jag viste att mina hjärnspöken skulle bli värre, driva mig till vansinne och kanske för första gången i hela mitt liv låta sig visas genom att påverka mig såpass mycket negativt att folk började märka det. Men jag valde ialla fall att flytta dit (hit) iom att jag viste att det är ett ställe där vi inte behöver oroa oss för att behöva flytta i första taget. Det är ett ställe vi kan vara hur länge vi vill.
Sagt och gjort, vi flyttade och det fungerade bra första veckan. Sen kom kaoset. Press, tjat, påhoppningar, elaka ord, psykisk terror, snack bakom ryggen, tryckandet på de ömma punkterna.
(Nej, detta ställe är inget ställe jag blivit mobbad på eller liknande, det är mer komplex än så. Och mycket mer simpelt än så. Ett ställe med trygghet som för mig är ett rent helvete) 

 Mina hjärnspöken blev värre, dom började trycka ner mig mer och mer och tillslut kom det jag fruktade. G började märka på mig att saker och ting inte stod rätt till. Vi började bråka, MYCKET, om egentligen skit saker (som att tvätten låg på golvet, toapappret var slut osv.) . Och värre blev det för varje dag. JAG blev värre för varje dag. Och tillslut började även detta kaos som jag kände även komma krypandes till G. G började känna av den och den blev bara värre och värre även för G för varje dag.
Kaoset (tror faktiskt jag kommer använda mig av det ordet för att beskriva det) blev värre och började växa. Saker som aldrig uppstått tidigare kom framkrypandes. Press blev till hot, snacket bakom ryggen blev till snack bakom ryggen fast rakt framför en istället, tjat blev till order, elaka ord blev till hat osv osv. Ni förstår nog.

och det fortsätter eskalera. Senast igår skapade kaoset falska förhoppningar hos mig och G, som sedan idag kom som en käftsmäll och visade sig enbart vara ett stort skämt.

Kaoset försöker kontrollera, styra, bestämma. Passade det inte fick vi ta koncekvenserna. Punkt slut. G började säga åt mig att jag måste säga ifrån. Att detta inte kan forsätta. Jag svalde stoltheten och valde tillslut att våga sätta ner foten. säga stopp. DÅ blev det bara värre. Kaoset kom oftare och oftare. Nu är det dagligen.

G började även strunta i att komma hem efter jobbet, slutade höra av sig och försvann upp i rök. Stolt som jag är vägrade jag påverkas av detta utan gjorde det jag gör bäst. Gick ut och tog en bira med R. Dock gör jag inte detta varje gång G väljer att inte komma hem och lämna mig i kaoset, utan ytterst sällan.

Jag avundas och G. G jobbar nämnligen inte som alla andra. G har lite annorlunda jobbtider. G KAN, om G vill, vara borta i 2 dagar utan att det beror jobb. Sån tur har inte jag. Jag Bor i kaoset, jag jobbar i kaoset, hur mycket jag än försöker så kommer jag inte ifrån kaoset. Lyckas jag lämna kaoset för en stund, så blir det bara värre när man väl kommer hem. Då är det korsförhör och utfrågningar tills man blir galen. Och iom att jag har ett starkare band med kaoset än vad G har, så blir jag den som blir mest drabbad. Mitt band med kaoset går inte att förklara för Er (utan att avslöja) men det ska inte vara ett kaos. Det finns till och med lagar som säger att kaoset inte får vara ett kaos utan att begå brott. Men det skiter kaoset i.

Well, detta är bara liiiiiiiiiiite av min vardag. Jag uppdaterar mer imorgon när G är på jobbet.

Tack och godnatt.  

Vem jag är har ingen betydelse. 
Vad jag gör jag ingen betydelse. 

Vart jag bor har ingen betydelse.

Hur gammal jag är har ingen betydelse.

Personerna i bloggen har ingen betydelse. 

Platser som nämns har ingen betydelse. 

Vad jag tror på har ingen betydelse. 

Hur jag röstar har ingen betydelse.

Ingenting har någon betydelse. Ialla fall inte för dig som läser. 

Och för er som inte fattar nånting så betyder detta simpelt = Jag är och förblir annonym. 

Jag kommer aldrig skriva ut ett helt namn i denna blogg. Inte ens mitt eget (vi har ju redan kommit fram till att det inte har någon betydelse eller hur? ) 

Jag kommer använda mig av bokstäver istället. Och nämner jag två personer med samma namn så kommer dom antagligen att se olika ut (Den ena kanske stavas med ett stort V och den andra med ett litet v) . 
Jag kommer inte heller använda mig av ens den korekta första bokstaven i personens namn. 

Denna blogg är enbart och bara en blogg som mina hjärnspöken kommer att använda sig av. Kanske att jag även skriver i den när mina hjärnspöken inte är aktiva. Men det tvivlar jag på. 

Och såklart undrar ni vad f*n jag menar med hjärnspöken. Well, Jag har en diagnos. Den syns inte, den märks inte, den hörs inte, INGEN märker av den annat än jag själv. Nej det är inte multipersonligheter eller liknanade. 
Nej jag är inte störd i vanliga fall. Men här kommer jag säkerligen framstå som ett riktigt wierdo.

Denna lilla fakta kan jag dock dela med mig av. 
Jag har ett kön. 
Jag har en partner.
Jag har barn.

Jag har ett jobb.

Jag har vänner.

Jag är inte mobbad.

Jag äter inga mediciner. 

Jag är inte under 20 år men inte över 50 heller. 

Jag är inte tjock

Jag har inte anorexia.

Du/ni som läser denna blogg kanske redan känner mig. Eller så har ni sett mig nån gång. Det är inte omöjligt att du kanske pratat med mig, eller kanske om mig. 

Mja. Nu när vi löst detta så kan jag äntligen få börja blogga på riktigt. 

(Och en sak till, Jag älskar mitt liv, mitt jobb, barn, vänner, familj, nära & kära. Det du kommer lära känna är mina hjärnspöken och inte mig som person) 

Trevlig läsning :)